Soldatminnen av Sven Thufvesson

Min sista månad på FN-bataljon fem var jag placerad i Sharm el Shejk. Förutom bevakningstjänst vid huvudförläggningen tjänstegjorde vi en vecka ute i Ras Nasrani för kontroll av fartygstrafiken i Tiranasundet.

Vid huvudförläggningen fanns det en badvik som var avspärrad mot hajar av ett kraftigt armeringsnät. Tidens tand hade gjort ett större hål i nätet och två yngre hajar hade förvirrat sig in bakom nätet. Under sina jaktturer visade de intresse för vita soldatben men drog sig undan när de kände sig hotade.

Jag fick order att med min grupp skrämma bort eller avlivla hajarna. Vi disponerade en kulspruta m/42 i marklavett samt sprängämne. Efter det att vi gått i ställning på en liten höjd laddade vi en tom ölburk med några gubbar sprängämne. Tände på och kastade ut burken som sjönk till botten innan smällen kom. Effekten blev som vi beräknat, det flöt upp många betesfiskar bedövade av tryckvågen.

Efter en stund märkte vi rörelser i vattenytan och plötsligt såg vi hajens ryggfena krusa vattnet. Den fortsatte förbi betesfisken men vände i ytläge och kom tillbaka. Strax före den första betesfisken försvann ryggfenen och i stället blottade hajen buken för att med öppet gap hålla kurs mot betet.

Eld! Kulkärven låg rätt. Hajen dog innan den hunnit svälja betet. Frivilliga soldater ner i vattnet för att hämta upp bytet som var i stort sett lika långt som en svensk soldat. Efter fotografering lämnades bytet till de civilia egyptier som var anställda av FN och bodde i basområdet. Jag vet inte om den hamnade i någons gryta och jag vet inte än i dag om det går att äta hajkött.

Under alla förhållanden var det den största fisk jag varit med att fånga.

Sven Thufvesson